Money can't buy happiness. Or health.

Idag när jag loggade in för att kolla mitt konto upptäckte jag att det var aaaaalldeles för mycket pengar där. Alltså verkligen för mycket. Jag gick direkt till banken för att se om de visste vad som var fel, var pengarna hade kommit ifrån. På banken visste de ingenting. De kunde inte kolla, inte hjälpa. Och sa bara att de som fört över pengarna måste höra av sig till mig själva när de upptäcker det. Självklart lekte man med tanken att det skulle vara kul att shoppa loss för dom pengarna, åka utomlands eller bara slösa dem hej vilt. Men det var någon annans pengar och de måste lämnas tillbaka, det fattade jag ju.

När jag sen kom hem, öppnade posten och fick veta att det inte alls var någon annans pengar, utan att de verkligen var mina, och när jag förstod varför dom satt där på kontot, då ville jag inte ha dem lika mycket mer... Inte heller ville jag ha bedömningen som berättade att jag lever med en invaliditetsgrad på 2% som beräknats utifrån journaler, symptom och min ålder.

Det kändes inte som det plåster på såren man trodde det skulle bli. Pengarna kändes på något vis smutsiga. Bara som en påminnelse om att man kanske aldrig någonsin kommer bli helt bra. 

Jag har i första hand fått uppleva att pengar faktiskt inte kan köpa lycka, och inte gör en speciellt lycklig heller för den delen. Inte när de kommer på ett sånthär sätt....