Min sportlovsvecka är snart slut. Och jag fick panik idag när jag kom på det.
Och jag som egentligen inte har gjort någonting alls.

Frånsett från en dag på stan med Tove och en dömd match så har jag mest suttit och glott på the hills. Fast egentligen så är det nog rätt bra för mig. Sista veckan innan lovet kände jag hur nära jag var den där väggen och allting ville liksom bara ställa till det för mig. Men förhoppningsvis så har tyngden från mina axlar lättat lite när måndagen kommer och låter mig känna att det är en vecka mindre tills helvetet tar slut. Just nu vill jag bara bort från skolan och allt som hör därtill.

Det känns liksom inte roligt längre, det är inte mycket som känns bra. Och sammanhållningen som vi hade i ettan har visat sig vara väldigt ohållbar och den har väl fått sig endel törnar. Det började med sprickor i ytskiktet men nu, ja. Det känns som om we are better of alone så att säga. Även om jag iallafall kommer sakna alla på sitt lilla speciella vis.

Det är Josefine som fan.