Jag känner mig lite skum inuti. Blandade känslor som ångest, stress, orolighet och en massa annat. Jag är så fruktansvärt rastlös och har inte alls någon aning om vad som ska ta mig framåt. Jag blir så frustrerad över att ingenting händer, utan dagarna bara går. Passerar förbi som i ett töcken. Jag antar att jag behöver ett jobb, mitt efterlängtade körkort och.. ja, jag vet vad jag behöver mer men det tänker jag inte skriva här.

Jag sitter bara och väntar på en förändring. Hoppas, vill och försöker. Men det är svårt när man inte får något engagemang tillbaka. Ibland jämför jag känslan med tidigare upplevelser och minns att jag har känt lite såhär tidigare. Och då blir jag så jävla rädd.

I have nothing to hold on to when I'm falling down.

Jag litar inte på människor
tillräckligt mycket för att
kunna öppna mig och prata.
Jag har ingen som lyssnar,
för jag klarar inte av att berätta.