Jävla klump i halsen, i bröstet, i huvudet, i hjärtat. Känns som att jag väger tiomiljoner ton och som att jag är inlåst i mig själv. En ledsen liten jävel som sitter och tittar ut genom ett fönster. Bakom muren som är uppbyggd på falskhet och tomma skratt. Även fast de ibland känns så äkta att hon tror på dem själv. Varenda liten försvarmekanism passerar förbi och jag greppar tag i dem allt jag kan. Allt för att undvika att dendär jävla muren ska rasa. Allt för att ingen annan ska se hur jävla värdelöst allting är. Hur orättvist livet kan vara och hur många tankar jag har som strävar åt helt fel håll. Heeeelt fel håll.
Allting alla säger är bara tomma ord. Utan värde eller möjlighet att beröra mig och ge mig någon sorts tröst. Allt låter bara löjligt och gör mig förbannad för att de inte hör det själv. De vet inte ett skit. Även fast de tror det. Det finns ingen som vet hur en annan människa kan känna. Det finns ingen som vet hur mycket känslor jag har inom mig som är så sjukt obesvarade att det är skrämmande. Hur ont det gör, att veta det.
Den du älskar - älskar inte dig.
Och den du älskar - är den enda som kan ge dig någon sorts tröst.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar