Det är jobbigt när man känner att man är den enda som försöker. Man blir lovad så mycket men det är aldrig något som blir verklighet. Man frågar, planerar, hittar på saker att göra och får bara tillbaka att det är klart vi ska göra det, "jag säger till när jag kan". Och så hör man ingenting. Inte ett ord. Det värsta är när det är någon som man anser vara en av dem man absolut inte skulle kunna leva utan. Och man inser att man kanske får lära sig att göra det ändå.