Om ca 7 veckor är det 1 år sedan jag och Elin drog av vägen, snurrade ett varv och kraschade bilen totalt. Tycker det är skönt att jag aldrig *peppar peppar* drömt några mardrömmar om det. Så man får väl se det iallafall som en liten tröst. Sen finns det mycket annat som hänger kvar istället.

Jag har egentligen aldrig varit åkrädd när jag åkt bil med andra. Klart man reagerat när man åkt med vissa men det gör man ju ibland. Men aldrig riktigt rädd. Nu kan jag bli nervös när jag ska åka bil med någon jag aldrig åkt med förut. Jag måste skynda mig att säga åt dem att köra försiktigt, och om de kör för fort i minsta lilla kurva så får de minsann höra det. Speciellt min stackars lillasyster. Hon är duktig på att köra, men det bara flyger ur mig. På ren reflex. 

Jag tycker det är jättejobbigt att sitta på passagerarsidan.. Känns som att den som kör håller alldeles för nära kanten och att minsta lilla rörelse gör att vi hamnar i diket. Värst är det om det är djupa diken. Då kan jag sitta med en sån klump i magen och på helspänn hur länge som helst. Ibland kan jag börja gråta.. Och när jag själv kör så slickar jag mittlinjen och håller bara åt sidan när jag får möte.

Min jävla nacke är ju inte heller jätterolig. Att hela tiden känna sig spänd, få extrem trötthetskänsla i musklerna efter en dag. Domningar i armarna, funderar ibland på om jag har fått lite känselbortfall i handen.. Det går så mycket i vågor. Ena dagen känner jag ingenting, men nu när jag har praktik varje dag och jobbar varannan helg så har det blivit värre. Just nu ligger jag i soffan och känner av att det är jobbigt att lute huvudet lite framåt för att se datorn. Även fast jag staplat upp med kuddar under.

Oftast tänker jag inte på det. Men dagar som idag kan jag bli så jävla frustrerad. Tycka att det är så orättvist. Att jag ska behöva dras med detta hela livet, att behöva utsättas för det när man bara är 22 och har hela livet framför sig. Det är så mycker jag vill orka med, hinna göra, men som jag inte alltid kan för att jag har ont. För att det drar massor av energi att ha ont, så jag blir trött.

Jag är så fruktansvärt rädd att det ska hindra mig i framtiden. Att det ska förstöra för min framtid som sjukgymnast. Att jag inte kommer att kunna fortsätta arbeta med det som jag äntligen känner är något för mig. Som passar mig så jävla bra. Som jag redan nu känner att jag skulle kunna älska att göra.

Jag vill inte att det ska få förstöra. En jävla sladd, jag blir arg på mig själv för att jag inte kunde parera bättre. Körde försiktigare. Även fast jag vet att olyckor händer. Finns inte alltid något man kan göra åt saken. Och jag är förstås glad att det bara är min nacke som for illa när det hade kunnat gå så mycket värre.

Men det är inte lätt. Man försöker vara stark. Men ibland vill jag bara bryta ihop medan någon sitter med armarna runt och håller ihop mig. För jag orkar inte.