Ångestdrömmar alltså, herremingud.

Inatt var det fan illa. Drömde att jag var på någon typ föreläsning i en stor föreläsningssal, liksom rundad så att alla skulle se och så en scen längst fram. Med massa, massa rader Det skulle vara samma föreläsning i 3 dagar i rad och jag var på nummer 2. När föreläsningen var slut så började föreläsaren prata om att de skulle testa en grej. Ifall att lokalen skulle bli utsatt för ett terrordåd så hade de en speciell plan för utrymning som de ville prova. Mitt i allt så exploderar en bomb på borte halvan av föreläsningssalen. Det var deras plan. 2 läktare går upp i rök tillsammans med alla som satt på den sidan. Föreläsaren står på scenen och skrattar och ropar åt oss andra att börja springa. Alla får panik och springer för livet. Det är som underförstått att de måste döda alla som varit där för att ingen ska kunna sprida vidare hur allt gått till.
Sen börjar kampen. Det är så jävla jobbigt när man springer i en dröm. Man kommer inte framåt. Jag bara springer och springer, jag är helt slut. Ser folk som gömmer sig på så idiotiska ställen så man vet att dom kommer bli hittade. Försöker skrika åt alla att vi måste ut, ut ur byggnaden. Jag är den enda som tar mig ut och klarar mig. Ändå känns det som att jag fortsatte springa i timmar.
Sen är jag tillbaka på samma ställe, dagen efter. På nästa föreläsning. Jag ser kompisar sitta och lyssna på samma ställe där bomben exploderade dagen innan. Drar dem åt sidan, berättar vad som hände, får dem att gå därifrån. Men det är inte nog, jag måste hjälpa alla. Så när föreläsningen är slut rusar jag ner på scenen, rycker åt mig mikrofonen och berättar för alla att de måste springa. Lättnaden när alla tror på mig, jag slänger mikrofonen i huvudet på föreläsaren och flyr.
Nu börjar nästa maratonlöpning. Värre än den förra. Det känns som om det är omöjligt. Försöker dra med mig alla ut. Försöker gömma mig men inget gömställe är säkert nog. Springer, springer, springer. Sen måste jag bara simma över en liten kanal. Det är ingen lång bit, men såklart, man kommer inte framåt. De som var bakom mig hann ikapp och tröck ner mig under vattnet.

Vaknade i ren panik och ville bara gråta. Sån jävla ångest, stress, hög jävla puls. Herregud alltså. Vad man kan spåra iväg när man sover. Hoppas det inte blir en återkommande dröm iallafall...