Ibland har jag svårt att förstå att det faktiskt fanns en tid innan oss. Att jag faktiskt klarade av att leva, skratta och finnas innan oss. För vi två har gått igenom så många olika saker, du har funnits där vid så många viktiga tillfällen och dagar av mitt liv.

Du gav mig den mest underbara historien att berätta för alla som lyssnar och vill höra. Hur vi möttes, hur jag föll, hur vi glömde och hur vi återfann varandra under en sprakande vinterhimmel.

Du gav mig min första utomlandsresa på egen hand. Cypern var så fantastiskt att jag hoppas att vi får uppleva något sånt igen. Jag drömmer och längtar tillbaka till dagarna då vi undkom alla krav, alla regler och måsten. Jag saknar den tid vi hade för oss själva, som vi kunde göra vad vi själv ville med.

Studenten och balen, två enormt viktiga dagar i en gymnasieflickas liv. Då stod du där vid min sida, upplevde dom dagarna med mig. Det var då jag insåg att du var en så stor del av mig att jag bara skulle försvinna om vi gick sönder.

Du har funnits där, varit där, alla andra till synes bara vanliga dagar. Men inga dagar är vanliga med dig. Alla dagar med dig har något speciellt som gör att jag saknar dem så fort de försvinner, samtidigt som jag längtar efter att få uppleva nya.

Jag tror inte att någon förstår hur mycket jag älskar dig. Hur mycket du betyder för mig, hur mycket jag behöver dig eller hur mycket jag saknar dig ibland.

Jag tror inte ens att jag själv vet.