Idag fick jag ett sms med Rebeccas turknummer och jag ringde omedelbums. (Det är billigare att smsa och ringa till hennes turknummer!) Och när vi väl pratade så kändes det som om vi sågs senast igår och att det är fullt omöjligt att hon varit i turkiet i hela tre veckor. Det var skönt att få prata med henne och höra vad dom har haft för sig. Dock så var det väl både roliga och tråkiga grejer men, det var väl kanske inte så oväntat egentligen. Synd bara att det var tvungen att gå så långt över gränsen så att det nu blir sådär.

En utav alla grejer som är så bra med Rebecca är att hon är en såndär vän som man inte behöver umgås med ofta för att man ska känna närheten och vänskapen mellan varandra. Det är klart att man vill umgås ofta men ibland har man ju inte tid och det kommer saker (som en turkietresa) och andra vänner mellan. Men sen när man väl träffas igen, eller bara pratar med varandra så är allting precis som vanligt. Det är ingen stel stämning eller slut på samtalsämnen utan man tar bara vid där man slutade sist liksom. Och det är något som jag uppskattar extremt mycket med just våran vänskap. Att allting är så lättsamt och behagligt, det är så naturligt.

Och även fast jag nu vet att allting kommer vara som vanligt när hon kommer hem från turklandet så är det ändå svårt att inte sakna någon som är så viktigt. Det är ju trots allt 7 veckor kvar tills hon och blondinerna pallrar sig hem. Och det gör lite ont i hjärtat när jag tänker på att jag inte kommer att gå på luleåkalaset tillsammans med er. För det är ju faktiskt någonting som vi har gjort tillsammans de senaste sommrarna. Nästan lite som en tradition.

Men jag hoppas att ni har det bra där nere iallfall. Och att ni har det grymt roligt! Jag saknar er jättemycket och längtar tills ni kommer hem.

Love you.