Kan inte riktigt förstå att du inte är kvar där på äldreboendet mer. Att jag inte kommer kunna åka dit för att sitta med dig och bara vara. Bjuda dig på tårta och och mysa. Eller bara säga hej. Kan inte riktigt förstå att du inte är kvar här mer. Att jag aldrig mer kommer kunna träffa dig.Samtidigt som det gör så ont i mig, så tror jag att det kanske var skönt. Jag är glad att du inte behöver vara ensam mer. Att du inte behöver sakna farmor mer. Jag är glad för att du slipper ha ont, slipper äta dendär konstiga maten för att du inte får i dig den vanliga. Slipper rullstolen, alla mediciner.
Men jag kommer sakna dig. Fy vad jag kommer sakna dig. Och jag kommer minnas. Allt från när jag var liten. När du målade åt mig, när jag hjälpte dig och farmor i landet. Morötter, ärtor, potatisar. Alla kvällar och nätter vi spenderade hos er. Bara i huset bredvid. Spelade bingolotto tillsammans. Jag och Linnea sov på övervåningen i dubbelsängen.
Du och farmor har gett mig en sån fin barndom. Och ibland har det varit lätt att ta er för givet. För ni var alltid där. Så nära. Men jag är glad att jag blivit så pass stor, så att jag fått tid att tänka till. Hur viktiga ni är för mig, har varit hela livet. Och hur mycket ni har bidragit till den jag är idag.
Tack farfar för att du var den bästa du kunde vara för mig. Tack för allt du gett mig. Alla minnen och all kärlek. Jag kommer alltid minnas dig, älska dig och hoppas att du har det bra.
Var du än är.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar