I accept you for you.

Det känns bra just nu. Det känns bra för att jag har kommit till den insikten att det som ska hända det händer. Och det gör det av en anledning. Även fast man kan ha svårt att se det där och då. För då är det så mycket annat som tar plats i ens huvud. Det känns också bra att jag har slutat vara sådär arg. Arg och förbannad och förjävlig. Det har liksom passerat förbi och resulterat i en tacksamhet som jag aldrig trodde skulle infinna sig. Sjukt, att man kan känna en sån stor tacksamhet för en person som har krossat en, som man gått från att älska till att hata, till att utveckla en förståelse.

Men det är väl det som är att växa antar jag. För det är vad jag har gjort. Vuxit, utvecklats och funnit dendär styrkan i mig själv som jag tidigare hade i någon annan. Men ens självförtroende ska inte ligga i någon annan, då är något jävligt fel. Ditt självförtroende ska du ha i dig själv. Och det är där jag har gjort fel, och det är det jag har lärt mig nu. Jag har också lärt mig att jag får ha krav. Jag förtjänar att ställa krav på den som får chansen att vara med mig. Och det är precis vad jag tänker göra. För ingen ska få behandla mig så som jag blivit behandlad. Ingen ska få mig att må dåligt eller ta ifrån mig en enda anledning till att le. För jag älskar att le, skratta, vara glad, må bra. Och det är någonting jag gör nu. Jag passar på, njuter, och det var längesen som jag kände att jag kunde vara såhär jävla glad. Bara vara glad, utan att någon drar ner mig. Jag tillåter inte att någon drar ner mig. Drar du energi från mig så ryker du, bara en liten förvarning.

Sen måste jag bara säga att jag är glad för att någon annan funnit glädje i det som jag inte längre fick någon glädje ur. Någon som verkar behöva det, uppskattar det. Jag hoppas innerligt att det inte slutar på samma sätt som det gjorde för mig. Att det är rätt nu.

Jag själv lever på det fina som finns kvar, samtidigt som jag skapar nytt. Alla minnen, allt som fått mig att växa som person och stärkt mig som individ. Jag är så tacksam för allt som jag har fått, och jag är verkligen glad att det blev som det blev. Hur ofta säger man att man är glad för att någon krosssat ens hjärta? haha. Tur att det kan läka fort. Men om det inte hade slutat som det gjorde så är jag rädd att jag hade fastnat i något som inte längre hade utvecklat mig som människa. Och det vill jag. Jag vill hitta den personen som uvecklar mig, utmanar mig, varje dag. I resten av mitt liv.

Och det känns bra att den personen inte är du.