Ibland är det svårt att veta var man ska börja. Hur man ska formulera sig för att kunna få ut tankarna och sätta dem på plats och i rätt ordning. Speciellt när man har mycket man vill skriva. Mycket att skriva om hur man känner, tänker, tycker, mår. Vad man uppskattar, har lärt sig och vad man väljer att ta med sig och dela med de man tycker om.

Men jag tror jag vill börja såhär.

Det finns personer som du lär känna redan när du stapplar omkring på barnsben. Ett fåtal stannar kvar ända upp i vuxenlivet, och om dom gör det så vet du att det är någon som du kan dela allt med. Det spelar ingen roll hur sällan ni ses eller hur ofta ni pratar, för varje gång man gör det är det som om tiden har stått still.

Sen finns det dem, som man träffar i sin tonårsperiod. När man har det som värst, svårast. Man ska hitta sig själv samtidigt som man identifierar sig själv genom andra. Det är där man hittar dem som man alltid kan ringa. När man ligger i sängen och vrider sig i panikångest. Bara att lyfta telefonen. Räddningen - ett samtal bort. För man har gått igenom så mycket svårigheter tillsammans.

Sen när du börjar känna dig vuxen, då kan du trilla på nytt folk lite här och var. Jämt och ständigt. När du ska börja gymnasiet, universitetet, du börjar ett nytt jobb, du byter jobb. Gemensamma vänner, partners vänner, nya människor och bekantskaper. Där kan det finnas såna guldkorn. Såna som du klickar med för att man äntligen hittat fler pusselbitar av sig själv och vet vad man behöver. Ibland kan det nästan kännas som att de blivit placerade i ens liv för att man behöver dem. För att de ska lyfta en, hjälpa en igenom svåra perioder eller att man ska göra detsamma för dem. Men ibland kan det även vara svårt att greppa fast i dem, få dem att stanna kvar.

Men då är det viktigt att minnas att även fast inte alla individer stannar kvar från början till slut, så har de ändå hjälpt en att växa. Gett en saker att minnas, se tillbaka på och lära sig av. De formar dig till en bättre och starkare människa utan att man ens tänker på det. Utan att det märks. Det är först i efterhand som man inser vilka steg man tar i livet och vilka som gått bredvid en. Eller bakom, och knuffat på.


Jag har varit i ett stadie då det känts som att jag förlorat så många. Men jag har precis börjat inse att på vägen har jag plockat upp några nya. Några som, till skillnad från de som jag lämnat bakom mig, har mer att ge mig som den jag är idag. Som kan hjälpa mig att växa vidare mot den jag ska bli och vara resten av mitt liv.

Jag hoppas att alla mina fantastiska, underbara vänner vet vars i denna text de ska placera sig själva. Och jag älskar er hela högen. Så mycket att det gör ont.