Jag är glad. Hela tiden. Jag skulle nog till och med vilja säga att jag är lycklig. Och när jag jämför den känslan jag har nu, med hur jag har känt de senaste åren. Så skulle jag nog vilja säga att det var väldigt längesen som jag faktiskt var lycklig. 3 år sen? Jag minns inte ens när det började gå snett. Tänk vad lite trygghet och vanor kan göra. Man lurar verkligen sig själv och tror att det är så det ska vara. Sen när man väl får prova på något annat så undrar man vadfan man höll på med? Helt blind och utan en tanke på att man verkligen inte ska bli behandlad så. Har fått höra att endel tycker att jag till viss del blivit utsatt för psykisk misshandel. Vet inte om jag skulle vilja dra det så långt. Men när jag tänker tillbaka på hur jag tassat på tå och förminskat mig själv för någon annan så blir jag mörkrädd. Vetskapen om det gör att jag aldrig någonsin kommer vilja göra så mot mig själv igen. Till viss del för att jag uppskattar mig själv så mycket mer än jag gjort tidigare, men också för att jag VET att jag förtjänar bättre.

Sen ska man inte förneka att jag har vuxit något enormt det senaste åren. Mycket på grund av det förhållande jag varit i. Och det var väl det som var meningen med att vi träffades. Det var inte menat att vara för evigt som man tror när man är ung och nykär. Det var meningen att fungera som hjälp för en utveckling som vi båda aldrig hade klarat av att göra ensam. Och det finns inget slut för hur tacksam jag är för det.

Det är många som ångrar saker och vill ta tillbaka för det känns som att man "slösat bort" värdefull tid. Men jag känner raka motsatsen. Jag ångrar absolut ingenting för det har gjort mig starkare, till den jag är. Glad, omtänksam och självständig. Och jag har så många fantastiska minnen som jag tänker bära med mig under hela mitt liv. Det var så många "första" som jag avklarat och det kommer alltid att vara speciellt. Jag har älskat, och jag har förlorat. Vilket är så mycket bättre än att aldrig ha älskat alls.

Så tack.