Har suttit och nött en massa Taylor Swift nu. Hittat fina texter och myst. Dock så skriver hon ju så mycket sorgligt. Vilket inte riktigt passar in på mitt humör eller liv för tillfället. Så jag kunde inte identifiera mig i texten som jag brukar. Bara om man börjar tänka tillbaka i tiden. Och det är ju bara onödigt att göra det om man ska se tillbaka på de sakerna som var sorgsna. Eller hur?

Dock tyckte jag att den här delen var superfin.

I guess it's true that love is all you wanted.
Cause you're giving it away like it's extra change.
Hoping it will end up in his pockets.
But he leaves you like a penny in the rain.