Trots det jag skrev i inlägget innan så började jag tänkta tillbaka lite. Men på positiva saker. Som när Alexander sa att han älskade mig för första gången.

Jag låg nerbäddad i hans säng på Kronan. Vi hade precis släckt lampan och skulle sova. Det var verkligen kolsvart. Så när han la sig på armbågen med sitt ansikte ovanför mitt så kunde jag knappt urskilja hans ögon. Men där i mörkret så hörde jag hans röst säga: Josefine, ska jag berätta vad jag verkligen tycker om dig? Snacka om att jag blev nervös. Jag, med mitt självförtroende, började genast tänka på en massa negativa saker som han kanske skulle kunna säga. Men när han med sin mjukaste röst kikade ner på mig och mumlade fram dom där orden: Jag älskar dig. Då rös jag som jag aldrig har gjort förut. Jag fick en stickande känsla i hela kroppen och jag blev alldeles torr i halsen. Jag fick svälja ordentligt innan jag med darrande röst lyckades ge honom det svar som han såklart väntade på. Jag älskar dig också.

Sen höll han om mig hårdare än någonsin, ända tills jag somnade. Det är ett av de finaste ögonblick som jag upplevt i hela mitt liv. Nästan det finaste faktiskt, tätt efter 12-slaget för snart 2 år sen.

Och jag älskar honom fortfarande, mer än någonsin. Han den där Karl Alexander Morin.