Igår hade jag nog ett av de mest skrämmande samtal som jag någonsin har behövt föra i hela mitt liv. Fast samtidigt som det är skrämmande så är det spännande. Alexander pratade om att flytta till en lägenhet på porsön och han undrar hur jag vill göra. Flytta in tillsammans eller om jag vill ha det som nu, bara att jag är på porsön istället för kronan. Och så ska jag såklart betala för mat och sånt. Sen frågade han hur jag ska göra om han kommer in på polis i januari. Om jag ska följa med till umeå, stockholm eller vars han nu hamnar. Om jag ska jobba där, plugga där eller om jag ska stanna kvar här uppe.

När vi kommer in på sånt där så inser jag att jag inte alls är vuxen ännu och att han har så mycket mer livserfarenhet än vad jag har. Och jag uppskattar att han står ut med dumma och unga lilla mig som inte har någon aning om vad livet egentligen går ut på. 3 år i åldersskillnad är ganska så mycket, särskillt när det gäller Alexander. För han är så mogen och vet vad han vill. Raka motsatsen mot för vad jag är egentligen. Och ibland blir jag bara så rädd för att han inte ska orka med mig mer och bara dra iväg utan mig. Det hade varit det värsta som kunnat hända. Men jag vet att han vill vara med mig precis som jag vill vara med honom, och det lugnar mig iallafall litegrann.